Hur har jag överlevt?!
Jag har som tur är inte fattat hur dåligt jag har mått... Jag har för första gången läst i en av mina tre tjocka dagböcker som jag skrivit det senaste året. Jag kan inte förstå att det har varit som det var. Det senaste året har jag varit med om dom konstigaste sakerna. Jag har haft förskräckliga tvångsbeteenden som ingen annan än mina allra närmaste vetat om. Jag har blivit plågad av mig själv och det värst va att jag hela tiden försökte se det sjuka beteendet, alltid försökte göra något åt det, jag ignorerade ALDRIG mina problem men jag kunde inte rubba "störningarna" som satt sig på mitt huvud. Det gjorde att det plågade mig ännu mera. Jag va så fast att det var en omöjlighet för mig att ta mig ut greppet sjukdomen hade om mig. Det va bara att vänta ut så att jag va berädd att dra mig ur greppet. Men jag ville hela tiden ur. Jag har altid varit medveten om mitt problem.
Puss på er!
Puss på er!
Livets väg.
Jag föll djupt ner, då djupt som jag inte visste att det gick att falla, visste knappt att det fanns sånna djupa hål. Inte heller när jag var som längst ner visste jag hur långt bort ljuset va. Jag trodde att livet alltid skulle vara omgivet av höga svarta murar. Det är först nu när murarna har rasat som jag förstår att livet innehåller så mycket mer. Jag har långsamt klättrat uppåt. Varit med om det mesta på min resa, blivit vindpinad och formad efter livet. Nu är jag berädd att lämna min tunnel, jag har fortfarande mörka hålor kvar att gömma mig i ibland, men jag har lämnat det värsta mörkret. Jag ser inte bara ljuset, det värmer mig också. Jag har lärt mig att undvika fällorna jag så lätt faller i. Lärt mig vilken väg som är den rätta. Så nu väljer jag bort vägen som leder till helvetet. Jag vet att det inte är den vägen jag ska gå. Nu vet jag att det finns en möjlighet att gå en annan väg. Så nu väljer jag livets väg.
DANCE
Nu va helgen och lovet över och imorgon är det jobb igen... Sen är det fyra veckor tills påsklov! Sen får jag förhoppningsvis praktik på Amalias och då har jag stor chans att få jobb där i sommar :) Olivia har varit på ön från i fredags eftermiddag och jag lovar er att vi har världens bästa långdistansförhållande! Hon, jag och Hedvig är en super trea, trots att vi nästan inte har något gemensamt. De é mine tjejar de! :)
Vi har fikat, träffat Elias, gått på stan och tröttat ut Olivia (det är inte många som klarar av mitt och Hedvigs tempo i Visbys affärer), vi har gjort panna cotta, sett skräckis och pratat oavbrutet hela helgen! Det har verkligen varit underbart. TACK MINA VACKRA GULDKLIMPAR!
http://www.youtube.com/watch?v=49esza4eiK4
Vi har fikat, träffat Elias, gått på stan och tröttat ut Olivia (det är inte många som klarar av mitt och Hedvigs tempo i Visbys affärer), vi har gjort panna cotta, sett skräckis och pratat oavbrutet hela helgen! Det har verkligen varit underbart. TACK MINA VACKRA GULDKLIMPAR!
http://www.youtube.com/watch?v=49esza4eiK4
Morgonglad
Det här dagen har börjat väldigt väldigt ovanligt. När jag har vaknat det senaste året har det antingen varit pest och pina eller bara för att jag jag ska vakna. Men idag va det något helt annat. Om jag vaknar vid nio brukar jag vanligtvis kunna somna om men idag så vaknade jag med ett leende på lepparna och något slags spring i benen. Från att jag slog upp ögonen och kände mig klarvaken så har jag varit spralligt morgonpigg!
Släpp inte taget!
Jag blir så rädd när jag ser vad du känner och jag blir så frustrerad när jag inser att jag inte kan hjälpa dej på något sätt. Jag önskar att jag kunde lyfta dej, hjälpa dej upp ur den gråa sörjan, hjälpa dej till rosenknopparnasland men jag har inte styrkan till det, jag har inte rätt medicin. Det enda jag kan göra är att önska dej kraft och styrka, be dej att inte ge upp.
Jag älskar dej vännen men det gör för ont att visa det just nu.
Jag älskar dej vännen men det gör för ont att visa det just nu.
Glädjande.
Det finns inte ord med tillräckligt mycket mening i. Det finns inte känslor som motsvarar det jag känner. Det finns inte leenden tillräckligt stora. Det finns inget som räcker till för mig. Jag behöver något tillräckligt stort för att rymma min glädje över att jag äntligen börjar se slutet av den här tunneln. Jag trodde aldrig att alla pusselbitar skulle falla på plats, dom tog aldrig slut men när jag väl hade börjat lägga dom så glömde jag bort tiden och nu är det endast ett fåtal kvar. Och jag är så glad att jag har klarat att gå vägen, fullfölja mitt uppdrag, det trodde jag aldrig om mig själv. Men nu vet jag att det finns ett ljus, jag ser det! Jag är evigt tacksam för all hjälp jag har fått, allt stöd, alla vänner som brytt sig, jag hade aldrig överlevt utan det.
TACK
TACK
Tillbaka igen.
Nu var jag tillbaka på ön. Har haft det riktigt mysigt med föräldrarna på ett hotell som bestod av 99% tyskar... Slår vad om att lika stor procent av tyskarna var pensionärer med ölmage. Jag har kunnat haft semester och det har varit så underbart. Det gör mig så glad. Men man kan säga att vi haft det bra utöver alla motgångar. Det är så typiskt. Äntligen när jag har krafterna och psyket till att åka iväg så får vi otur på annat håll... Vi satt på flygplatsen och väntade på ett plan som gick att flyga med i 10 timmar, 10 timmar på en flygplats! Olidligt. Sen så har det varit diverse sjukdomar som fick oss att lugna ner tempot på resan. Vädrets tur hade vi inte heller, fast några soltimmar minst varje dag. När vi kom hem va det 10 grader i huset och bilen fungerade inte. Vilar det någon sorts förbannelse över oss? Men vi har trots allt hållt humöret uppe och tänkt förvånansvärt positivt. Jag och min lilla familj har så kul ihop.
SEMESTER!
Nu åker vi snart. Imorgon närmare bestämt. Det ska bli så skönt att komma ifrån ett tag. Släppa allt och bara dra. Lämna rutinerna och ta SEMESTER. Visst det är en utmaning, men ingen utmaning som jag är rädd för, jag känner på mig och vet att jag kommer klara den. Det är mer som ett rirrande, spännande äventyr för att verkligen bevisa vad jag går för, inte pröva vad jag går för, BEVISA. Jag måste visa att jag kan klara av det, trots allt som faktiskt skulle kunna stoppa mig för att ha riktig semester. Jag fixar det och är redo.
Im back!
Jag tror att jag har hittat tillbaka. Im back on track again. Jag känner mig mer stark och säker än på lång lång tid. Jag fixar mer. Jag gör mer. Jag står ut med mer. Jag håller mig mer vid liv och har mera färger. Det är inte bara gråskala längre. Och jag klarar dessutom att säga det utan att smutsa ner orden helt, smutsa ner dom till grått igen. Men det är fortfarande svårt och kämpigt att hålla färgerna på rätt plats. Jag står på en plattå högre upp och visst jag slinter med foten ibland men jag har lyckats klättra upp till en säkerhetsnivå lite närmre ljuset och jag tänker inte ramla ner igen. Jag tänker inte låta orden dra ner mig. Jag ska fixa det här.
Det är en bit av mitt arbete vännen. Mitt arbete för min skull.
Jag ber dig att förstå.
Det är en bit av mitt arbete vännen. Mitt arbete för min skull.
Jag ber dig att förstå.
Gymnasiet.
Nu tror jag att jag äntligen har bestämt mig. Men inte riktigt. Har ju hela tiden varit säker på att jag ska gå nv i höst, det har inte funnits något annat alternativ men här om dan så fick jag för mig att jag kanske skulle trivas bättre på estetmusik. Det bästa att göra är kanske inte att börja vela en vecka innan ansökan ska vara inne, jag har ju trots allt nästan haft två år på mig att fundera ;) Men nu har jag nog (efter många disskutioner och med störst hjälp av Elias som nästan bestämde åt mig till slut) bestämt mig för att det blir nv i alla fall... Det känns lite onödigt att lägga massa energi på saker man även skulle kunna göra på fritiden och jag behöver inte utbildningen för jag vill inte bli musiker, och om jag skulle gå musik så skulle jag ändå välja till massa extra kurser så då är nog nv bättre, får en bättre grund att stå på.
Men det är vad jag tycker just nu...
Men det är vad jag tycker just nu...
Tillåta.
Varför ska det vara så svårt att leva? Leva som JAG vill. Leva så pass mycket som jag kan. Det är mina egna gränser som sätter stoppen, ingen annans. Jag har det utsatt hur pass mycket jag är tillåten at leva. Det finns gränser. Ibland tvingas jag överskrida dom, gränserna som inte ens finns. Jag går över gränserna för min egen skull, för att jag i stunden inte tycker dom spelar någon större roll för jag vet att det bara är löjligt skitsnack. Jag lyckas driva igenom min egen vilja och leva så som jag vill leva. Le så mycket jag vill le. Fnittra så mycket jag känner för att fnittra. Prata för att jag tycker om att prata. Det är inte alltid jag klarat att driva mig själv till det, driva mig över gränsen, men ju fler gånger jag klarar av det desto närmare målet kommer jag. Mitt mål som är att kunna släppa gränserna helt, leva ett liv utan kontroll. För vem orkar med massa regler i sitt eget liv som inte är skrivna, regler som inte finns. Ingen.
Men när jag väl klarat att leva en stund på andra sidan av gränserna så kommer alla frågor. Kan jag leva så här? Får jag leva så här? Jag önskar att jag bara kunde få leva utan alla frågor utan svar. Leka precis som alla andra, utan ett ständigt handikapp.
Det va en del av mig.
Tiden läker kanske alla sår...
Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!
Vi har äntligen bokat en resa, vill bara här ifrån just nu, komma ifrån gamla rutiner och bara ta semester ett tag. Närmare bestämt en vecka. Vi bokade en sista minuten som avgår från arlanda om två veckor, det blir billigare så. Vi ska till Fuertuventura och förhoppningsvis sola och bada! Längtar bort härifrån.
Men så väntar tre långa år, gymnasieåren. Jag är så rädd för hur det kommer bli, rädd för att hela tiden påminnas om det som var, rädd för att bli kvar. Tänk om ena foten fastnar kvar i gyttjan? När jag väl har jobbat mig ur så ska jag igång med allt igen, kommer jag klara det utan att ramla tillbaka? Förhoppningsvis. Jag får väll se. Det lättaste vore om det gick att fly. Fly bort från allt, bort från det som påminner mig. Bort från ön, till en annan plats. Det börjar redan göra ont. Hur ska jag stå ut att vara kvar här under gymnasiet? Hoppas såren läker för just nu känns det som en omöjlighet, jag kommer ofta åt dom och det svider. Aj vad det svider. Men dom tre åren kan också bli dom bästa hittills. Det vet man ju inte. Men jag vet inte om jag kan se fram emot dom och det stör mig.
Jag önskar du kunde visa mig vem du var.
Jag vill veta vad som gömmmer sig där under.
http://www.youtube.com/watch?v=LYdZKEGP7bo&feature=related
Vi har äntligen bokat en resa, vill bara här ifrån just nu, komma ifrån gamla rutiner och bara ta semester ett tag. Närmare bestämt en vecka. Vi bokade en sista minuten som avgår från arlanda om två veckor, det blir billigare så. Vi ska till Fuertuventura och förhoppningsvis sola och bada! Längtar bort härifrån.
Men så väntar tre långa år, gymnasieåren. Jag är så rädd för hur det kommer bli, rädd för att hela tiden påminnas om det som var, rädd för att bli kvar. Tänk om ena foten fastnar kvar i gyttjan? När jag väl har jobbat mig ur så ska jag igång med allt igen, kommer jag klara det utan att ramla tillbaka? Förhoppningsvis. Jag får väll se. Det lättaste vore om det gick att fly. Fly bort från allt, bort från det som påminner mig. Bort från ön, till en annan plats. Det börjar redan göra ont. Hur ska jag stå ut att vara kvar här under gymnasiet? Hoppas såren läker för just nu känns det som en omöjlighet, jag kommer ofta åt dom och det svider. Aj vad det svider. Men dom tre åren kan också bli dom bästa hittills. Det vet man ju inte. Men jag vet inte om jag kan se fram emot dom och det stör mig.
Jag önskar du kunde visa mig vem du var.
Jag vill veta vad som gömmmer sig där under.
http://www.youtube.com/watch?v=LYdZKEGP7bo&feature=related
Hon som räddat mig.
Bara att stå ut.
Jag står inte ut längre. Jag vill fly här ifrån, vill vara fri igen. Men inte på det där negativa sättet. Jag vill vara vanlig, så som alla andra är. Jag vill inte vara kvar i den här världen, jag vill till den riktiga verkligheten. Jag kan tycka att det borde vara så lätt som att bara bestämma sig men då skulle jag aldrig ens hamnat här. Trots att jag bestämt mig för att kravla mig ur det så krävs det tid, så mycket tid. Men vem har sagt att det skulle vara lätt och att jag inte skulle tröttna... Det är bara att stå ut. Jag vet inte hur lång tid det ska ta och då blir jag osäker på hur länge jag ska orka. Det tar på krafterna och det tar sån jäkla tid!
H
Om ca. 5 minuter kommer Hedvig hit! Vi ska vara normala har vi tänkt. Ha en normal film kväll som vi brukade göra. Det va alldeles för längesen. Äntligen är det dags igen och jag slipper göra det för att bevisa något. Jag gör det för att jag inte vill något hellre en kväll som denna. För att jag längtar efter att umgås med min Hedvig.
Nu är hon här.
Nu är hon här.
