Jag har blivit lite av en svikare.
Förlåt till alla som har försökt fått tag i mig.
Jag har isolerat mig i min egen lilla bubbla och inte orkat se världen utanför.
Det är inget illa ment.
Jag ska bättra mig.
Så FÖRLÅT.
Det är dags för en uppdatering här tycker jag, det va ett väldigt tag sen. Men det finns liksom inte så mycket att skriva om. Det som tydligen ska kallas liv flyter på och jag tar vaje dag som den kommer, det går inte att göra annat. Jag vill kunna sikta framåt, men jag vet inte vad jag ska sikta in mig på. Det känns för långt borta. Vägen framför mig är bara full med massa snäva svängar som göra att jag inte kan se vart eller när det ska sluta, men allting har ett slut och det är det lyckliga slutet jag jobbar för. Jag tar varje dag pyttesmå steg på den milslånga vägen, ibland står jag still och ibland backar jag ett steg, men framstegen är dom som syns mest, bakslagen är flest men det är ljusglimtarna jag lever på, att mitt i gruset hitta en guldklimp är något som lyser upp min vardag. Idag hände en sån grej. Idag vann jag tillbaka lite mark, vann tillbaka en bit av mig själv. Eftersom att mina framsteg är så små så är det så otroligt svårt för omgivningen att se dom men för mig är det ett litet steg närmare mitt mål och flera stycken små steg blir snart en hel mil. Utan just det lilla steget så skulle inte målet kunnas nå.
Jag kämpar vidare så ses vi snart igen!
Puss
Det här ska tydligen föreställa sommarlov. Sommarlov är för mig att kunna vakna när man vill på morgonen, masa sig upp och sitta i solen på altanen tills man kokar och sen åka till stranden. Sommar kan också va typ Läsa mera. Inget av det här har jag möjlighet till.
Det här är inte ett sommarlov. Jag är mitt inne i den tuffaste perioden på en termin. Mitt i höstterminen då man är som mest trött på skolan och träden är kala och himlen grå. Så känns det.
Jag önskar att jag va som alla andra.
God natt?
Har ni någon gång
försökt göra något som ni verkligen vill helst av allt på hela jorden men inte kunnat lyckas? Man försöker gång på gång men efter varje försök så känns det bara mer och mer omöjligt och målet känns bara
för bort. Men det värsta är att man vet att bara man anstränger sig tillräckligt, tvingar sig ända ut till klippans yttersta spets, så går det, det gäller bara att du vågar pressa dej själv. Du vill så gärna men det går inte, fast du vet att det går så om du inte lyckas så kan man inte känna sig annat än dålig. Bara för att man inte vågade stå på yttersta spetsen...
Livet är bra konstigt. Jag har börjat tänka lite på hur det liksom är "upplagt" eller vad man nu ska säga... Det kunde lika gärna vara en dröm. Men man tvingas ibland nypa sig själv i armen och inse att det här ÄR på riktigt. Men vad är riktigt då? Vad är livet? Okej, den här frågan är så sjukt svår och jag hatar att tänka på det men när man väl börjat så går det inte riktigt att sluta... Frågans alla olika svar och frågetecken skrämmer mig. Jag tror inte vi riktigt vet vad vi går igenom. En känsla är ju bara en känsla, något litet som inte syns, något vi upplever Allt vi gått igenom finns där bak i minnet någonstans men vi kan välja att förtränga det också, det behöver inte finnas.. En stund sitter du och oroar dej för hur dagen ska bli och nästa så har dagen passerat, det som hände kunde egentligen hänt på ett annat sätt...Eller? Ibland tycker jag att det känns som att saker och ting redan är bestämt för om det inte skulle ha blivit så som det blev så skulle allt bara blivit jäääätte fel, men det vet vi ju inte.
Jag tänker nog för mycket.
Livet är 42 så är det nog.
"Det borde bara vara det som händer i nutid som spelar roll eftersom att det är det enda vi kan göra någon skillnad på."
