Wow!
För att solen går upp nästa dag i alla fall.
För att det finns höst, vinter, vår och sommar.
För att katter hamnar med benen först om dom ramlar från ett träd.
För glädje, sorg, ilska, hopp och besvikelase.
För att vi är så otroligt små i det stora hela.
I hela stora universum.
Just därför är våran existens så facinerande.
Nu lämnar jag min skitdag bakom mig och tar sats på nytt.
God Natt.
spegel, spegel...
Jag är tydligen inte osynlig.
Men jag kan inte uppfatta en reflektion.
Vart är min spegelbild?
Det är inbillning, jag vet.
Inte konstigt att man känner sig tokig,
när allt jag ser egentligen inte finns,
när det jag inte ser är så självklart för alla andra.
Jag är inte från denna värld.
Matakuten
Vi tycker det är äckligt att skinksåsen innehåller 10% skinka men egentligen så är det bra 2%, resten är E-medel som kan förstöra ens hjärnceller. Och komunen satsar på datorer istället för en ny "omrörare" till Södervärns gigantiska kastrull, mattanterna får istället schyffla med spade för att man ska kunna få ungefär lika mycket kött, sås och morötter i samma uppläggnings skål.
Hur hade komunen tankt att framtiden skulle bli om datorerna får mer näring än ungdomarnas hjärnor?
Snacka om dåliga arbetsförhållanden.
För att vara sverige.
Jag ska skärpa mig!
Jag insåg nog aldrig att du mådde så dåligt.
Förstod inte vad du gick igenom.
Förlåt för det min vän.
Jag ska försöka nu, försöka finnas där.
Du har bett om hjälp, försiktigt viskat mitt namn.
Men jag har inte hört, inte lyssnat.
Du har tagit skada av det.
Du bleknade bort.
Jag ska vara mera uppmärksam nu, du ska inte få försvinna igen.
Jag lovar.
Jag är hos dej igen.
- Lars Winnerbäck
16 år och förtvivlad.
Jag är så arg på vad den här idiot sjukdomen har gjort med mitt liv.
Jag har omedvetet dragit mig ifån mitt liv, i smyg har jag hamnat i en slags bubbla
och det har några av mina vänner tagit skada av. Jag har nog sårat fler än vad jag tror.
Men bara så ni vet så är det inte med flit. Det är bara ett symptom...
Jag kan faktiskt ibland bli en smula lättad av att jag har hamnat i det här, hur sjukt det än låter.
Antagligen så är jag en människa som suger åt mig problem och om jag inte skulle få ur mej
allting nu så skulle det rasa ur en annan tid i livet, för någon gång måste det ut. Då tycker jag att
det var tur i oturen att det kom upp till ytan nu när jag fortfarande har ett långt liv kvar, det kunde
ju lika gärna yttrats sig i en 40-års kris typ.
Jag kommer dessutom hunnit lära känna mig själv mer än vad jag någinsin kunnat drömt om, och
det har jag gjort redan innan jag fyllt 17.
Jag får se det som aatt jag slipper krisa vid 40 och det är ju positivt.
See ya.
http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=fvst
Mr. Slisk
Det va så här...
Vi skulle gå till Åhlens och då går man ju förbi apotekets fönster och som vanligt tittade vi in och kollade om mr. Slisk stog i kassan, det gjorde han inte. H. blir förtvivlad och säger; "Ah! Vår äckel apotekarie är aldrig där längre, vi känner inte honom nu ju..."
Och gissa vem som cyklar förbi, mr. Slisk! XD
Andra gången gillt.
Jag känner inte äcklet längre!!
Fick en injektion Hedvig idag.
Mumsmums för det!
Hon är faktiskt värd dagens pinsammaste!
Congrats!
Nu blir det bara ännu värre att handla på apoteket.
ciao.
!!
Det är väll bara det ett steg på vägen.
Kan tyckas fånigt men för mig är det en liten sten i grunden till det stora huset.
Björnen sover.
I skogen finns inget fult.
Allt är naturligt.
Tänk om allt kunde få vara likadant här bland höghusen.
En betongvärld med snea vinklar och krossade fönsterrutor.
Om den skulle ha lite mera granar, stenar och blåklockor så skulle inte svamparna synas lika tydligt.
Allt skulle höra ihop.
Här bland husen är allt bara hjälplöst fnitter.
..
Till slut är det inte åren i ditt liv som räknas. Det är livet i dina år.
- ABRAHAM LINCOLN -
Bygglov.
Det har jag insett.
En ruin ifrån ett stenhus med vedspis.
Det va de enda som fanns kvar.
Men jag klarade av att koppla bort olyckan som skapade ruinerna.
Jag började om på nytt, kallade in extra bärhjälp och började från grunden.
Snart flammar lågorna i spisen igen.
Jump.
Flickan med det långa blonda håret fokuserar.
Förbereder sig på att börja springa.
Taggar till 1000.
Sen springer hon.
Med jättekliv, ren vilja och spikskor tar hon sig frammåt.
Hon axeleraerar och samlar kraft till att hoppa.
Avstampet är inte långt kvar nu.
Hon är snart uppe i maxfart.
Snart, snart ska hon trycka ifrån marken och flyga likt en duva.
Snart ska hon känna segern över kraften hon har, viljan som skulle kunna flytta berg,
friheten över att ha hela världen under sina fötter,
Men brädan med den röda markeringen som visar att det är dags att kasta sig ut kommer aldrig.
Om hon drar ner farten så spårar hon ur så hon tänker fortsätta tills brädan kommer,
måste fortsätta för det går inte att stanna.
Malin Björkqvist
How can I decide what's right?
Vad ska man acceptera?
Det finns så många håll att se på saker och ting här i världen, hur ska man då veta vilket håll som är rätt? Alla ser ju på saker från olika håll, hela tiden. Man borde göra som den tycker men den andra tycker ju tvärtom, vem ska man tro på? Så mycket som folk tycker man borde göra och så mycket man borde vara. Man påverkas så mycket av alla andra. Påverkas så pass mycket så att man förtvivlat förvirrar sig i sig själv. Undrar hur många som egentligen vet vem man är... Hur många som inte vet att dom inte vet vem dom är. Så många människor som förstörs av det man växer upp i, blir påverkad av och utsatt för.
Allt som händer en människa påverkar resten av dennes liv.
Så hur mycket borde vi lyssna på alla andra? Hur mycket ska vi tillåta oss att styras? "Gå på känn" är det jag tror på. Känslan av hur det känns i dej själv är det som borde stämma allra bäst, men då måste man också veta att det är ens egna tankar, sina tankar i sig självt, utan påverkan av det andra. Men hur i all världens namn ska man veta vad som är ens egna, "rena" tankar då?
http://www.youtube.com/watch?v=YBN3WAteh50&feature=related
14 / 9
Allt är så komplicerat och invecklat
Så svårt att förstå och att göra rätt val, att lita på mina val.
Varje dag kämpar jag med mina tankar.
Mina dubbla tankar, ibland fyrdubbla.
Kämpar för att välja rätt.
För att sen gå den vägen.
Det finns så många små kvistar på den lilla grenen som sitter på det stora trädet.
Gäller att välja rätt gren.
Vilken press.
Om jag trampar på fel så finns det en chans att den är för svag och brister.
Det gäller faktiskt liv och död.
Besutsångest.
12/9
Bara titta, vänj dej vid tanken.
Nästa steg är att förbereda dig på att göra det.
Ta tag i glaset och drick.
Fybubblan.
Svälj.
Äntligen över.
15ml morgon och kväll i 14 dagar.
Om det ändå vore så lätt.
Hedvig.
En kväll med Hedvig.
Det var så där super mysigt som det brukade vara förr i tiden.
Vi pratade precis lika mycket som vi brukade och såg på lika mycket film som vanligt.
TACK.
Starksväg 27
Sitter på Danneholmarnas kontor.
Vi ska kasta sten och se på beck.
Jag börar få lite struktur på mitt liv. Äntligen.
Nu för tiden så vet jag om det är helg eller vardag och det känns ganska bra.
Förut va allt bara en enda stor smet, eller en deg kanske... En rågbrödsdeg! kornig ch totalt brun grå, nu liknar det men en frukostbulledeg.
Haha.
Malin Björkqvist.
Vägen som leder till livet.
Jag önskar att vägen kunde vara en raksträcka istället för den krokigaste landsvägen som den är just nu. Om vägen vore rak så skulle jag veta vart jag va på väg någonstans, nu är det ständigt snäva kurvor som jag inte alls är berädd på, jag vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök, vet inte heller när nästa kurva kommer, vilken sekund som helst kan det dyka upp en ny, oväntad sväng, antingen åt vänster eller höger. Jag har ingen koll alls på ifall jag är på väg ut mot ett stup eller in till stan.
Har aldrig haft något vidare lokalsinne.
Allas liv är ju fulla av svängar, man vet aldrig vad som komma skall, men i vanliga fall känner man till vägen man kör på, ungefär i alla fall. Man har lite koll på om vägen man ger sig in på kommer vara en vacker skogsväg eller en väg läskigt nära en klippkant, men man vet inte exakt hur det blir på vägen. Det är nog tur att det är så... Annars skulle det vara bra tråkigt, en motorväg genom hela livet är inte särskilt charmigt.
Idag är det lördag, mulen lördag. Äntligen så börjar det bli höst! Har längtat efter höstmys och tanda ljus. Efter en anledning att klä på sig stora tröjor och halsdukar, saknat min höstjacka. Jag har saknat regn och rusk. Något jag inte saknar är mörkret som kommer med på köpet när man får hösten. Mörkret som känns som att det aldrig ska ta slut. Man glömmer att det faktiskt är mörkt mellan fyra på dagen till åtta på morgonen i typ en hel månad.... Jag tycker att solen borde ha samma tidtabell året om.
Idag kommer det bli en sväng på stan och handla en del av dom efterlängtade höst kläderna, oversice är favoriten i höst för min del! Sen ikväll ska jag till Hedvig (och Agnes?) och höst mysa ännu mera, kanske en spakväll. Det va ett bra tag sen vi hade våra lördagskvällar så jag ser verkligen fram emot det.
Fråga inte så mycket, bara gör det.
Det är ju bara jag som tar skada av det.
Det är dina medmänniskor som gör Ditt liv men du lever Ditt liv för Dig själv.
http://www.youtube.com/watch?v=dTAAsCNK7RA&feature=fvst
Huvudet på skaft.
Dom flesta går det att göra något åt.. Om man är arg kan man skrika. Om man är ledsen kan man gråta. Om man är glad så skrattar man, trött så sover man o.s.v.
Men det finns känslor som bara ligger kvar någonstans innuti utan att ge uttryck, osynliga känslor som bara känns, dom man bara måste lära sig att leva med. Skam är en av dom, skam över sig själv och saker man gjort, den djupa skammen, inte bara den som finns där om du råkade slå sönder mormors tallrik. En riktigt sorglig känsla som kan skada vilken människa som helst och det är nog en av dom minst uttalade känslorna, den vi har minst kännedom om eftersom att den inte märks, man skämms nästan för att skämmas och det kan riva upp många djupa sår om man får skämmas tillräckligt mycket.
Motsattsen till skam är stothet. Att kunna vara stolt är en egenskap som jag beundrar, att kunna gå med huvet högt. Stolt som tuppen.
Jag visste inte att skammen kunde göra så ont.
Förlåt.
Det var då.
Saknar dom gamla goda tiderna.
Brighter day.
Ny dag nya tag.
Alla strävar efter att leva i nuet.
Det enda sättet för mig att klara av att va i nuet är att leva för framtiden.
Nu är det praktik som gäller, sticker till visby kaffe och chokladaffär nu.
God dag
Släppa taget.
Jag har insett att det här kommer att ta tid, insett och accepterat det. Tid är tyvärr min medicin. Önskade att det bara var några piller. Men det är nog bara jag som är mitt uppe i det hela tiden som litar på tidens gång, ni andra vill ju att jag ska bli frisk men bara jag får tid. Jag kan leva tillsammans med er i alla fall, trots att såren inte läkt.
Jag önskar att du kunde våga se på mig, prata med mig, lyssna på mig, leva med mig. Jag önsar att du kunde tillåta dej att vara liten och svag. Vi kan vara små och svaga tillsammans. Kan vi inte? Du har varit tillräckligt stark. Jag beundrar dej för det. Du klarade att vara stark när det behövdes, när dom omkring dej behövde det men nu när alla andra är stabila, kan inte du få vara svag då, det är din tur att falla ihop i en hög och gråta en skvätt. Du har varit tillräckligt stark nu, ingen kan vara stark för alltid. Önskar att du skulle kunna vara svag tillsammans med mej.
Puss.
Try to make a change.
Sen sist har så mycket förändrats och det är mycket som bytt skepnad, mitt hår till exempel. Jag har blivit brunett! Jätte skönt med förändring. Försöker förändra det som går. Har börjat praktisera istället sör att gå i skolan, ett sabbatsår alltså, jag har gjort om i mitt rum och skaffat nya brillor, kör med att bli frisk utifrån och in ;) det kanske funkar... Ingen väg är väll fel väg. Jag tänker fortsätta försöka hitta den rätta vägen att gå för jag börjar bli frustrerad. Man tycker att det bara vore att göra som man borde och det vore kanske så enkelt om det va ett vanligt påhitt som satt sig på huvet men det är så mycket mer, mer än vad jag någonsin kunnat ana, det är liksom bara toppen på isberget det här. Jag trodde att jag va så där stark för att kunna "ta mig i kragen" men det funkar inte så. Det måste få ta sin alldeles egna tid, precis som vilken tillfrisknadsprocess från vilken sjukdom som helst. Det är bara det att det är så svårt att se det från den vinkeln. Det är så svårt eftersom att det inte går att få grepp om det riktigt, det slinker ur händerna innan man tagit ett stadigt grepp.
http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=fvsr
vi hörs.
