Tillåta.
Varför ska det vara så svårt att leva? Leva som JAG vill. Leva så pass mycket som jag kan. Det är mina egna gränser som sätter stoppen, ingen annans. Jag har det utsatt hur pass mycket jag är tillåten at leva. Det finns gränser. Ibland tvingas jag överskrida dom, gränserna som inte ens finns. Jag går över gränserna för min egen skull, för att jag i stunden inte tycker dom spelar någon större roll för jag vet att det bara är löjligt skitsnack. Jag lyckas driva igenom min egen vilja och leva så som jag vill leva. Le så mycket jag vill le. Fnittra så mycket jag känner för att fnittra. Prata för att jag tycker om att prata. Det är inte alltid jag klarat att driva mig själv till det, driva mig över gränsen, men ju fler gånger jag klarar av det desto närmare målet kommer jag. Mitt mål som är att kunna släppa gränserna helt, leva ett liv utan kontroll. För vem orkar med massa regler i sitt eget liv som inte är skrivna, regler som inte finns. Ingen.
Men när jag väl klarat att leva en stund på andra sidan av gränserna så kommer alla frågor. Kan jag leva så här? Får jag leva så här? Jag önskar att jag bara kunde få leva utan alla frågor utan svar. Leka precis som alla andra, utan ett ständigt handikapp.
Det va en del av mig.
