maalinbjork

Jag börjar bli rädd för att jag ska fastna där jag är just nu, bli kvar på vägen jag går för att det känns säkrast så. Alla ä vi väll rädda för det okända men min framtid är jag inte ensam om att bestämma, jag har ingen kontroll över min framtid över huvudtaget. Kontrollen ligger hos Dom andra och hos mitt anda jag och där emellan står lilla osäkra Malin som förtvivlat försöker göra det rätta.
Jag har insett att det här kommer att ta tid, insett och accepterat det. Tid är tyvärr min medicin. Önskade att det bara var några piller. Men det är nog bara jag som är mitt uppe i det hela tiden som litar på tidens gång, ni andra vill ju att jag ska bli frisk men bara jag får tid. Jag kan leva tillsammans med er i alla fall, trots att såren inte läkt.

Jag önskar att du kunde våga se på mig, prata med mig, lyssna på mig, leva med mig. Jag önsar att du kunde tillåta dej att vara liten och svag. Vi kan vara små och svaga tillsammans. Kan vi inte? Du har varit tillräckligt stark. Jag beundrar dej för det. Du klarade att vara stark när det behövdes,  när dom omkring dej behövde det men nu när alla andra är stabila, kan inte du få vara svag då, det är din tur att falla ihop i en hög och gråta en skvätt. Du har varit tillräckligt stark nu, ingen kan vara stark för alltid. Önskar att du skulle kunna vara svag tillsammans med mej.

Puss.