14 / 9
Allt är så komplicerat och invecklat
Så svårt att förstå och att göra rätt val, att lita på mina val.
Varje dag kämpar jag med mina tankar.
Mina dubbla tankar, ibland fyrdubbla.
Kämpar för att välja rätt.
För att sen gå den vägen.
Det finns så många små kvistar på den lilla grenen som sitter på det stora trädet.
Gäller att välja rätt gren.
Vilken press.
Om jag trampar på fel så finns det en chans att den är för svag och brister.
Det gäller faktiskt liv och död.
Besutsångest.
12/9
Bara titta, vänj dej vid tanken.
Nästa steg är att förbereda dig på att göra det.
Ta tag i glaset och drick.
Fybubblan.
Svälj.
Äntligen över.
15ml morgon och kväll i 14 dagar.
Om det ändå vore så lätt.
Hedvig.
En kväll med Hedvig.
Det var så där super mysigt som det brukade vara förr i tiden.
Vi pratade precis lika mycket som vi brukade och såg på lika mycket film som vanligt.
TACK.
Starksväg 27
Sitter på Danneholmarnas kontor.
Vi ska kasta sten och se på beck.
Jag börar få lite struktur på mitt liv. Äntligen.
Nu för tiden så vet jag om det är helg eller vardag och det känns ganska bra.
Förut va allt bara en enda stor smet, eller en deg kanske... En rågbrödsdeg! kornig ch totalt brun grå, nu liknar det men en frukostbulledeg.
Haha.
Malin Björkqvist.
Vägen som leder till livet.
Jag önskar att vägen kunde vara en raksträcka istället för den krokigaste landsvägen som den är just nu. Om vägen vore rak så skulle jag veta vart jag va på väg någonstans, nu är det ständigt snäva kurvor som jag inte alls är berädd på, jag vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök, vet inte heller när nästa kurva kommer, vilken sekund som helst kan det dyka upp en ny, oväntad sväng, antingen åt vänster eller höger. Jag har ingen koll alls på ifall jag är på väg ut mot ett stup eller in till stan.
Har aldrig haft något vidare lokalsinne.
Allas liv är ju fulla av svängar, man vet aldrig vad som komma skall, men i vanliga fall känner man till vägen man kör på, ungefär i alla fall. Man har lite koll på om vägen man ger sig in på kommer vara en vacker skogsväg eller en väg läskigt nära en klippkant, men man vet inte exakt hur det blir på vägen. Det är nog tur att det är så... Annars skulle det vara bra tråkigt, en motorväg genom hela livet är inte särskilt charmigt.
Idag är det lördag, mulen lördag. Äntligen så börjar det bli höst! Har längtat efter höstmys och tanda ljus. Efter en anledning att klä på sig stora tröjor och halsdukar, saknat min höstjacka. Jag har saknat regn och rusk. Något jag inte saknar är mörkret som kommer med på köpet när man får hösten. Mörkret som känns som att det aldrig ska ta slut. Man glömmer att det faktiskt är mörkt mellan fyra på dagen till åtta på morgonen i typ en hel månad.... Jag tycker att solen borde ha samma tidtabell året om.
Idag kommer det bli en sväng på stan och handla en del av dom efterlängtade höst kläderna, oversice är favoriten i höst för min del! Sen ikväll ska jag till Hedvig (och Agnes?) och höst mysa ännu mera, kanske en spakväll. Det va ett bra tag sen vi hade våra lördagskvällar så jag ser verkligen fram emot det.
Fråga inte så mycket, bara gör det.
Det är ju bara jag som tar skada av det.
Det är dina medmänniskor som gör Ditt liv men du lever Ditt liv för Dig själv.
http://www.youtube.com/watch?v=dTAAsCNK7RA&feature=fvst
Huvudet på skaft.
Dom flesta går det att göra något åt.. Om man är arg kan man skrika. Om man är ledsen kan man gråta. Om man är glad så skrattar man, trött så sover man o.s.v.
Men det finns känslor som bara ligger kvar någonstans innuti utan att ge uttryck, osynliga känslor som bara känns, dom man bara måste lära sig att leva med. Skam är en av dom, skam över sig själv och saker man gjort, den djupa skammen, inte bara den som finns där om du råkade slå sönder mormors tallrik. En riktigt sorglig känsla som kan skada vilken människa som helst och det är nog en av dom minst uttalade känslorna, den vi har minst kännedom om eftersom att den inte märks, man skämms nästan för att skämmas och det kan riva upp många djupa sår om man får skämmas tillräckligt mycket.
Motsattsen till skam är stothet. Att kunna vara stolt är en egenskap som jag beundrar, att kunna gå med huvet högt. Stolt som tuppen.
Jag visste inte att skammen kunde göra så ont.
Förlåt.
Det var då.
Saknar dom gamla goda tiderna.
Brighter day.
Ny dag nya tag.
Alla strävar efter att leva i nuet.
Det enda sättet för mig att klara av att va i nuet är att leva för framtiden.
Nu är det praktik som gäller, sticker till visby kaffe och chokladaffär nu.
God dag
Släppa taget.
Jag har insett att det här kommer att ta tid, insett och accepterat det. Tid är tyvärr min medicin. Önskade att det bara var några piller. Men det är nog bara jag som är mitt uppe i det hela tiden som litar på tidens gång, ni andra vill ju att jag ska bli frisk men bara jag får tid. Jag kan leva tillsammans med er i alla fall, trots att såren inte läkt.
Jag önskar att du kunde våga se på mig, prata med mig, lyssna på mig, leva med mig. Jag önsar att du kunde tillåta dej att vara liten och svag. Vi kan vara små och svaga tillsammans. Kan vi inte? Du har varit tillräckligt stark. Jag beundrar dej för det. Du klarade att vara stark när det behövdes, när dom omkring dej behövde det men nu när alla andra är stabila, kan inte du få vara svag då, det är din tur att falla ihop i en hög och gråta en skvätt. Du har varit tillräckligt stark nu, ingen kan vara stark för alltid. Önskar att du skulle kunna vara svag tillsammans med mej.
Puss.
Try to make a change.
Sen sist har så mycket förändrats och det är mycket som bytt skepnad, mitt hår till exempel. Jag har blivit brunett! Jätte skönt med förändring. Försöker förändra det som går. Har börjat praktisera istället sör att gå i skolan, ett sabbatsår alltså, jag har gjort om i mitt rum och skaffat nya brillor, kör med att bli frisk utifrån och in ;) det kanske funkar... Ingen väg är väll fel väg. Jag tänker fortsätta försöka hitta den rätta vägen att gå för jag börjar bli frustrerad. Man tycker att det bara vore att göra som man borde och det vore kanske så enkelt om det va ett vanligt påhitt som satt sig på huvet men det är så mycket mer, mer än vad jag någonsin kunnat ana, det är liksom bara toppen på isberget det här. Jag trodde att jag va så där stark för att kunna "ta mig i kragen" men det funkar inte så. Det måste få ta sin alldeles egna tid, precis som vilken tillfrisknadsprocess från vilken sjukdom som helst. Det är bara det att det är så svårt att se det från den vinkeln. Det är så svårt eftersom att det inte går att få grepp om det riktigt, det slinker ur händerna innan man tagit ett stadigt grepp.
http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=fvsr
vi hörs.
Fullt försvar
Förr stod jag och sneglade ner i den mörka, djupa avgrunden, men det va det enda jag vågade.
Men jag tog steget.
Fallet var handlöst, hjälplöst coh bottenlöst.
Det känndes som att jag aldrig skulle slå i botten. Men det gjorde jag.
Jag slog i och fick ärr för resten av livet, slog i botten och låg kvar ett tag.
Jag vilade upp mig för att kunna börja min klättring uppåt och jag behöver inte vara rädd för
att falla och få fler skrubbsår. Jag har ett skyddsnät som skulle fånga upp mig, till och med en säkerhetslina har jag.
Det är en lång och jobbig väg upp och den kommer inte heller vara smärtfri med tack vare skyddsnätet så kan jag stanna upp ibland och sätta mig på en klippkant för att vila ett tag, vila och titta tillbaka på den vägen jag redan klättrat.
Sov gott!
Jag trodde att jag seåg målet. Va jublande glad en stund men sen insåg jag att att jag inte kommit mer än halvvägs. Det ungefär som med skolan. När sommar lovet börjar så är man otroligt glad över att äntligen slippa skolan men sen, efter tio veckor så startar det igång igen, det hårda slitet. Man kommer på att det fortfarande är flera år i den där extremt tråkiga tegelstensbyggnaden. Det r inte alls frihet som man trodde att det blev när det blev sommar lovet började, det är ett hårt arbete kvar. Men den biten av livet går väll också förbi precis som sommarlovet,
Vet inte riktigt vad jag svamlar om men hoppas ni förstår någolunda...
God natt.
Belonging.
Fram och tillbaka.
Höger och vänster.
In och ut.
Under, över.
Framför, bakom.
På diagonalen, i sidled.
När ska jag nånsin komma på plats igen?
Eller framför allt hitta den rätta platsen...
Utifrån?
Vad ger jag er för intryck?
Igår va det en mysig kväll hos Danneholms flickorna, tilsammans med Grahnarna och Källarna, det va en konstig känsla som kom över mig då, en slags frihets känsla, det va underbart. Tack tjejer! Utan er vore jag inte där jag är idag!
.
Tomorrow a mistery.
Today is a gift.
Vart tog det vägen?
Obs! Jag har blivit kass på att sms:a. Så tro inte att jag ignorerar just dig ifall jag inte svarar!
Jag har gjort om i mitt rum, tagit Jennys systemkamera och plockat blåbär.
Puss
Glasögonorm!
Skönt att kunna gömma sig.
Rea!!
Jag ska nog ta shoppingstop.
Go' natt!
Hat.
ville hata något idag.
Jag va så arg idag.
Jag dödade idag,
hatade idag.
Jag svek mig själv idag.
Jag dödade en fluga idag.
Och kanske en och annan mygg.
Hat är ett extremt starkt ord. För starkt och koncentrerat för att använda i vardags sammanhang. Krig består av hat. Endast rent hat. Hat föder hat. En stor frihetskämpe är man om man väljer att brytaa den onda spiralen. Stpooa hatet när det når fram till dej, inte föra det vidare och på så sätt sträcka ut hatets grenar ännu längre. Våga stå emot hatets våg är starkt. Man rycks lätt med i strömmen, så klart att man blir förbannad om man utsätts för något sorts hat men ta då inte ut det på människor i din närhet. Välj en fluga.
