maalinbjork

Jag tog steget. Steget som ledde till fallet nerför klippans kant.
Förr stod jag och sneglade ner i den mörka, djupa avgrunden, men det va det enda jag vågade.
Men jag tog steget.
Fallet var handlöst, hjälplöst coh bottenlöst.
Det känndes som att jag aldrig skulle slå i botten. Men det gjorde jag.
Jag slog i och fick ärr för resten av livet, slog i botten och låg kvar ett tag.
Jag vilade upp mig för att kunna börja min klättring uppåt och jag behöver inte vara rädd för
att falla och få fler skrubbsår. Jag har ett skyddsnät som skulle fånga upp mig, till och med en säkerhetslina har jag.
Det är en lång och jobbig väg upp och den kommer inte heller vara smärtfri med tack vare skyddsnätet så kan jag stanna upp ibland och sätta mig på en klippkant för att vila ett tag, vila och titta tillbaka på den vägen jag redan klättrat.