16 år och förtvivlad.
Jag är så arg på vad den här idiot sjukdomen har gjort med mitt liv.
Jag har omedvetet dragit mig ifån mitt liv, i smyg har jag hamnat i en slags bubbla
och det har några av mina vänner tagit skada av. Jag har nog sårat fler än vad jag tror.
Men bara så ni vet så är det inte med flit. Det är bara ett symptom...
Jag kan faktiskt ibland bli en smula lättad av att jag har hamnat i det här, hur sjukt det än låter.
Antagligen så är jag en människa som suger åt mig problem och om jag inte skulle få ur mej
allting nu så skulle det rasa ur en annan tid i livet, för någon gång måste det ut. Då tycker jag att
det var tur i oturen att det kom upp till ytan nu när jag fortfarande har ett långt liv kvar, det kunde
ju lika gärna yttrats sig i en 40-års kris typ.
Jag kommer dessutom hunnit lära känna mig själv mer än vad jag någinsin kunnat drömt om, och
det har jag gjort redan innan jag fyllt 17.
Jag får se det som aatt jag slipper krisa vid 40 och det är ju positivt.
See ya.
http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c&feature=fvst
