maalinbjork

Jag förstår att ingen förstår mig. Jag förstår ju inte ens mig själv... Jag har liksom gått in i en slags tvärtomvärld som jag vant mej vid, det är det som är det trygga för mig. Det som omgivningen tycket och och trivs med är min allra största rädsla. Helt mysko. Och det är fruktansvört att det bara är jag som på något litet vis förstår hur jag tänker, inte konstigt att man känner sig tokig.

När ska du kunna känna på riktigt? Släppa in känslorna som du så länge stängt ute. Dom behöver få bubbla över och ta precis så mycket plats som dom behöver. Du måste så småningom lyfta av locket. Du kanske trodde att det var över på något sätt men du har bara lurat dej själv. Visst, vägen svängde men det betyder inte att ryggsäcken är lättare att bära, snarare tvärtom, den blir bara tyngre och tyngre medans du har sällskap och bärhjälp. Du borde försöka bära den själv... Bara för att du slipper den just nu, för stunden så betyder det inte att den blir mindre!

Jag önskar att ryggsäcken inte var så fullpackad, det vore så myckt lättare att ta steget att öppna den då om du inte såg hur mycket den innehöll.
Men jag hoppas på dej och försöker, varje dag, få dej att ta ansvar för din packning och

Jag är i starkt behov av uppdaterning av min playlist, någon som har lust att tipsa lite?

Jag förstår inte var den stora sakaden kommer ifrån.