maalinbjork

Det är dags för en uppdatering här tycker jag, det va ett väldigt tag sen. Men det finns liksom inte så mycket att skriva om. Det som tydligen ska kallas liv flyter på och jag tar vaje dag som den kommer, det går inte att göra annat. Jag vill kunna sikta framåt, men jag vet inte vad jag ska sikta in mig på. Det känns för långt borta. Vägen framför mig är bara full med massa snäva svängar som göra att jag inte kan se vart eller när det ska sluta, men allting har ett slut och det är det lyckliga slutet jag jobbar för. Jag tar varje dag pyttesmå steg på den milslånga vägen, ibland står jag still och ibland backar jag ett steg, men framstegen är dom som syns mest, bakslagen är flest men det är ljusglimtarna jag lever på, att mitt i gruset hitta en guldklimp är något som lyser upp min vardag. Idag hände en sån grej. Idag vann jag tillbaka lite mark, vann tillbaka en bit av mig själv. Eftersom att mina framsteg är så små så är det så otroligt svårt för omgivningen att se dom men för mig är det ett litet steg närmare mitt mål och flera stycken små steg blir snart en hel mil. Utan just det lilla steget så skulle inte målet kunnas nå.

Jag kämpar vidare så ses vi snart igen!
Puss