maalinbjork

Förra veckan föll jag ända ner till det djupaste djupet. Allt slocknade. Det fanns inte ett endaste ljus. När den här veckan startade så väcktes också hoppet till liv igen, jag tog sats och började min kamp. Kampen uppåt. Jag är så sjukt trött på det här nu. Jag vill bort från det här. Jag har bestämt mig och när jag bestämt mig för något då gör jag det. Jag bryr mig inte om vad det känns som att jag tycker. Min Malin vill ur det här och hon är så jävla envis. Visst, vägen kommer inte bli lätt på något sätt, jag kommer falla tillbaka men jag tänker inte tillåta mig att falla ända ner igen, jag stannar bara och vilar mig lite ibland för att undvika dom hårdaste fallen, vägen kommer också bli lång men jag är beredd nu, jag har tillräckligt med kraft,  tillräckligt med uthållighet och efter det jag gått igenom så tål jag nog svårigheterna som väntar mig. Nu har jag äntligen bestämt mig helhjärtat. Nu vågar jag facea alltihopa och göra allt som krävs för att bli frisk. Jag ska göra det jag lovar er.

Ni är bäst, kom ihåg det!

Puss